Att Sverige är en rättsstat, med några få undantag som bekräftar regeln, är jag den förste att skriva under på. Systemet med kontrollinstanser i olika led fungerar bra. I ett brottsmål krävs det att åklagaren bedömer det som sannolikt att utfallet blir en fällande dom om hon eller han över huvud taget ska åtala någon. Efter domen har både åklagare och försvare möjlighet att överklaga domen till hovrätten som gör en ny prövning, och skulle det vara väldigt speciellt går det att överklaga till Högsta domstolen.
Det är samma tanke när någon frihetsberövas. Först kan polisen frihetsberöva någon i sex timmar, därefter krävs att åklagare anhåller samma person, men för att den misstänkte ska kunna hållas i förvar längre än ungefär 72 timmar måste tingsrätten fatta beslut om att personen ska häktas. Och häktningen löper under två veckor åt gången. Sedan måste den förnyas. Det ska sägas att det svenska systemet här har ett problem. En och samma person kan sitta häktad i månadsvis och det är något som Sverige ofta och återkommande får kritik för.
På den civilrättsliga sidan finns en liknande struktur som inom brottsmålen. Förvaltningsrätt, kammarrätt och regeringsrätt. Det är viktigt att det finns flera oberoende instanser som kan pröva rättsliga fall.
Vimmerby Tidning har under loppet av tre månader kunnat berätta om hur Vimmerby kommun fått backning av olika domstolar i sin bedömning av två kommuninnevånare. Först var det Rawan El-Harake som fick sitt försörjningsstöd indraget efter ett anonymt tips om att hon skulle vara gift på ett ”arabiskt vis”. Förvaltningsrätten skakade på huvudet och dömde helt naturligt att på så lösa boliner kan man inte fatta beslut. Självklart har Rawan El-Harake rätt till försörjningsstöd. Gör om och gör rätt.
I veckan kom domen där en 46-årig kvinna inte ville ha den gode man som överförmyndaren utsett. Det kan vara på sin plats att understryka att lagen är mycket tydlig med att huvudmannen, alltså den som ska ha en god man, själv har rätt att säga ja eller nej till vem som blir god man, förutsatt att en läkare bedömer att det inte är möjligt.
I fallet med den 46-åriga kvinnan var hon mycket tydlig med att hon inte ville ha den utsedde gode mannen. Den gode mannens svar på det var att han inte betalade ut pengar till kvinnan, att han bytte hennes bank och att han vägrade betala för det juridiska ombud som kvinnan anlitat för att få hjälp med att få en ny god man.
Den 46-åriga kvinnans läkare skrev under sommaren ett nytt läkarutlåtande där hon intygade att 46-åringen inte är i behov av en god man, och därmed borde ärendet varit avgjort. Det var det emellertid inte. Överförmyndaren beslutade att de ville få kvinnan satt under förvaltare. Skillnaden mellan god man och förvaltare är att det första är frivilligt, personen bestämmer själv över sina pengar och kan själv ingå avtal, medan det senare är en tvångsåtgärd där personen är fråntagen rätten att själv bestämma över sina pengar.
Vi tar det en gång till. Den 46-åriga kvinnan har ett läkarintyg som säger att hon inte behöver någon god man. Överförmyndaren svarar med att försöka få henne satt under förvaltarskap.
Den politiskt tillsatta överförmyndaren i Vimmerby heter Kjell Alexandersson (M). Överförmyndarens ersättare heter Peter Högberg (S). Under dem arbetar ett antal tjänstemän som bereder alla ärenden. Jag ringer Peter Högberg, han brukar vara bra på att svara.
Högberg påpekar att de olika rättsliga instanserna i nittionio fall av hundra ger kommunen rätt, och det stämmer naturligtvis. Han säger vidare att det är bra att vi har den rättsordning vi har, så att alla fall kan prövas och prövas igen. Och där är vi helt eniga. Det vi inte är eniga om är huruvida fallet med den 46-åriga kvinnan verkligen behövde prövas i rätten när hon hade ett läkarintyg på att hon inte behövde någon god man och kommunen svarar med att vilja sätta henne under förvaltarskap. Möjligen kan oenigheten förklaras med att Högberg pratade generellt, eftersom han inte kan uttala sig om enskilda fall, medan jag pratade specifikt om den 46-åriga kvinnan.
Den svenska rättssäkerheten visade sig i slutänden fungera bra. Jag kan likafullt tycka att det är tråkigt att kvinnan behövde gå igenom hela proceduren med all den stress och oro det rimligen förde med sig. Men – som kvinnan själv uttryckte det: ”Vad skönt att det över! Äntligen!”