Boken och filmens värld är full av hjältar som visar civilkurage. Vi har alla våra favoriter. Själv är jag svag för hjälten som likt Jesus offrar sig för andra. Som McMurphy i boken och filmen ”Gökboet”, som visar vägen för de andra intagna på mentalsjukhuset och som slutligen offrar sig för att de medintagna ska kunna ta sig vidare i livet – det är åtminstone en av alla tolkningar av boken och sedermera filmen.
En annan är den bittra rasisten tillika koreaveteranen Kowalski i filmen Gran Torino som, först motvilligt, börjar tycka om sina grannar som har sitt ursprung ifrån Korea, för att i slutet offra sig för att äldsta grabben i grannfamiljen inte ska dras in i gängkriminalitet. Han låtsas plocka fram en pistol inför gänget varpå de skjuter honom och på så sätt går granngrabben fri från att tvingas in i gänget, som nu alltså istället hamnar i fängelse.
Den stora favoriten är naturligtvis originalet, Passionsdramat i bibeln, där Jesus dör på korset och offrar sig för alla människor. Men i boken och filmens värld är allt enkelt. Där ler hjälten snett, spottar ut cigarretten, säger att shit happens och så brakar allt löst. I det verkliga livet är det inte lika enkelt, och det är just därför jag tycker vardagens hjältar är så beundransvärda. I veckan har Vimmerby Tidning berättat om ett flertal vardagshjältar. Först ut var transportledaren Stefan Eriksson, som tillsammans med sina medarbetare kunde släcka en brinnande lastbil – och som fick hjälp av två förbipasserande personer som inte nöjde sig med att sitta kvar i bilen och ta bilder, något som inte är helt ovanligt i dessa mobiltider. Istället blev de helt avgörande för den lyckliga utgången. Eller som Stefan Eriksson uttryckte det:
”Sedan hjälpte de till att bland annat fälla hytten på lastbilen, så att vi kom åt hela motorn ovanifrån. Det var till enorm hjälp med tanke på att vi andra var upptagna både med att släcka branden, men även med att dirigera trafiken och bygga ett säkert avstånd från lastbilen till övriga trafikanter.”
Sedan hade vi deltidsbrandmannen och läraren i Hultsfred, Lars Karlsson, som i tisdagskväll, tillsammans med lärarkollegor, lyckades avstyra att Lindblomskolan sattes i brand. Det måste nog sägas att det var väldigt bra att skolan inte brann upp. Det var också bra att en av grabbarna som försökte tända eld kom tillbaka och stod för vad han och hans kompis försökt göra.
Att vara vardagshjälte och visa civilkurage är ingen tävling, men Carin Myhr på Ica Supermarket i Vimmerby är en personlig favorit. Hur hon konfronterar mannen som lämnar butiken med misstänkt stulna varor och inte ger sig. Som blir knuffad och hotad, men som ändå inte ger sig, och som inte nöjer sig med att få tillbaka vissa varor utan kräver att få tillbaka allt. Jag gillar också förklaringen till agerandet.
”Rätt ska vara rätt.”
Även här var det andra som hjälpte till och det måste nog ses som ett sundhetstecken, att inte Carin själv behövde stå upp för det som är rätt.
När jag tänker närmare på det här med vardagshjältar så slår det mig att det finns rätt gott om dem. Och de flesta hittar vi i människors yrkesroller. Alla de som slitit inom vården under pandemin, eller för all del också utan pandemin. Deltidsbrandmän, brandmän, lärare, snöröjare, ambulansförare, socialarbetare, personliga assistenter och många fler som jag inte kommer på nu.
Två som är synnerligen värda att lyfta fram är Roger Hjelm och Peter Gustafsson på kommunala Ekbacken för daglig verksamhet i Vimmerby. Av olika anledningar har jag varit förbi Ekbacken ett antal gånger och varje gång har jag imponerats av vilken fantastisk fin arbetsmiljö dessa två herrar lyckats skapa. Riktiga vardagshjältar. Peter gick i pension för någon månad sedan och Roger slutade igår. Hatten av för er!