"Det är viktigt att understryka att det inte finns något olagligt med att försörja sig som god man och ha många huvudmän. Däremot är det tveksamt om det är möjligt att göra en fullgod insats om man har för många att företräda."
I juli 2014 började jag arbeta på ett kommunalt nystartat HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar. Då kom jag också i kontakt med gode män för första gången, alltså de som företräder ungdomarna med mycket praktiskt och ekonomiskt i asylprocessen. Ganska snart insåg jag att det fanns olika typer av gode män, med olika skäl till att engagera sig som god man. Den ena ytterligheten var de som enbart hade ungdomens bästa i fokus. Den andra extremen var de som bara såg till den ekonomiska vinningen. Det fanns de som hade fyrtio, femtio huvudmän och livnärde sig på de arvoden som kommunerna betalade ut. Därmed inte sagt att de som främst såg till penningen nödvändigtvis gjorde en dålig insats – bortsett från att de hade för många att ta hand om – eller att de förra per automatik gjorde ett bra jobb. Också de välmenande kan gå fel.
Det fanns de som bjöd hem sina ungdomar för att bli en del av familjen, som bjöd med dem till sommarstugan, som ordnade med födelsedagskalas, och så fanns det de som också bjöd med sig sina ungdomar till sommarstugan, men då för att utföra arbete, och som insisterade på att HVB-hemmet skulle skicka med dem matsäck och sängkläder. De flesta hade emellertid ett gott hjärta, men menade samtidigt att det var rimligt att de fick betalt för sin insats.
Behovet för kommunerna att hitta människor som kan arbeta som gode män, eller företrädare som många väljer att kalla det, har alltid varit stort. Under 2013 och 2014 var det extra svårt. Under 2015 och 2016 kulminerade behovet, men det var också då som fler och fler började försörja sig som gode män. Det är viktigt att understryka att det inte finns något olagligt med att försörja sig som god man och ha många huvudmän. Däremot är det tveksamt om det är möjligt att göra en fullgod insats om man har för många att företräda. De två organisationer som samlar frivilligarbetare rekommenderar mellan fyra och sex huvudmän. Inte mer.
Vimmerby Tidning har sedan i höstas rapporterat om en kvinna som mot sin vilja blev tilldelad Peter Moberg som ny god man. "Den 46-åriga kvinnan kom inte överens med sin gode man och ville byta. Det var hela saken. Istället väljer Överförmyndarenheten, med mycken hjälp av Moberg, att gå emot och dra ut på processen och ovissheten till sin fulla längd. Var det verkligen nödvändigt?", undrar krönikören.
Vimmerby Tidning har i flera artiklar uppmärksammat hur en 46-årig kvinna i Vimmerby velat bli av med sin gode man som hon inte kom överens med, och som tvingades gå till domstol för att få sin vilja igenom. Turerna har varit många och inte alltid lätta att förstå. Till en början handlade det om att kvinnan ville byta god man, det fick hon inte. Den gode mannen kontrade då med att be tingsrätten att göra honom till temporär förvaltare, medan saken utreddes och han kunde gå in som permanent förvaltare. Det ska förtydligas att ha en god man är något frivilligt, alltså något som går att ansöka om skulle det vara så att man har svårt att betala räkningar, sköta kontakter med myndigheter och liknande, medan att ha en förvaltare är en tvångsåtgärd. Det beslutas av en domstol och det är inget man själv kan påverka.
Under domstolsförhandlingarna kunde den 46-åriga kvinnan visa upp ett läkarutlåtande som klart och tydligt visade att hon inte var i behov av en god man, och för tingsrätten blev det avgörande. De dömde till hennes fördel. Då överklagade den gode mannen till hovrätten. Alltså inte Vimmerby kommuns överförmyndare, som har ansvaret. De krävde emellertid att det skulle göras en ny läkarundersökning, och när den väl var gjord så visade den samma sak som den första, vilket fick hovrätten att instämma i tingsrättens dom.
"Det är självklart av godo att Överförmyndarenheten tar sitt uppdrag på allvar, trots att de egentligen inte är skyldiga det. Men – det förklarar möjligen bara överförmyndarens ohemula agerande mot den 46-åriga kvinnan. Det försvarar det inte."
Vad för motiv Peter Moberg, den gode mannen, haft kan man bara spekulera i, men det tänker jag inte göra. Däremot kan jag tycka att Överförmyndarenheten i Vimmerby har skött hela ärendet på ett beklagligt vis. Den 46-åriga kvinnan kom inte överens med sin gode man och ville byta. Det var hela saken. Istället väljer Överförmyndarenheten, med mycken hjälp av Moberg, att gå emot och dra ut på processen och ovissheten till sin fulla längd. Var det verkligen nödvändigt?
Den förre överförmyndaren, Kjell Alexandersson (M), svarade kortfattat på våra frågor. Han hänvisade ganska ofta och ganska förståeligt, till sekretess. Den nye överförmyndaren Peter Fjällgård (V) har också sekretessen att ta hänsyn till, men när Vimmerby Tidning träffar honom lyfter han ett annat dilemma. Bristen på goda män. Han påpekar att om valet står mellan att en behövande får en god man som redan har många huvudmän och att inte få någon alls, så är valet ganska enkelt. Han understryker också att kommunen inte riskerar något vite eller anmärkning om de inte lyckas få fram någon god man.
"Till en början handlade det om att kvinnan ville byta god man, det fick hon inte. Den gode mannen kontrade då med att be tingsrätten att göra honom till temporär förvaltare, medan saken utreddes och han kunde gå in som permanent förvaltare."
Både påpekandet och understrykningen äger relevans. Finns det behov av någon som företräder en är det naturligtvis bättre att få en, än att inte få en. Och det är självklart av godo att Överförmyndarenheten tar sitt uppdrag på allvar, trots att de egentligen inte är skyldiga det. Men – det förklarar möjligen bara överförmyndarens ohemula agerande mot den 46-åriga kvinnan. Det försvarar det inte.